Minns du den där gången, vi var separerade,
du ringde mig mitt under ett pågående rus?
Mendan stålet fortfarande kysste min ven.
Du märkte nåt, Jag ljög.
Du fortsatte länge med att plåga mig om
sanningen den där dagen, men jag fortsatte ljuga;
av fruktansvärd skam, samvetskval
och en molande ånger.
Jag ville ju inte såra dig,
men du hade ju tyvärr så oerhört rätt,
och jag gjorde fel både då och senare - med lögn.
Kan du förlåta mig nu?
Jag vet att du inte kan det,
så jag fortsätter leva i lögnen
och jag vet att du vet det.

(c) Augusti 2010 av ferus