Aleksander Vassilivitch var en lång och reslig karl med blå längtansfull blick som färdats en sjättedel av jordens yta för att få en fristad i Sverige.
Vladisvostok var hans födelseort. I slutet av 1930-talet som nybliven sjöingenjör reste han de sju dygnen på transsibiriska järnvägen för att söka framtiden i Leningrad. Han fick en befattning som chef i hamnen och mötte i en vals Maria som blev hans fru. Sen mörknade himlen över Leningrad. I augusti 1941 kallades han ut i krig på en minsvepare och återsåg aldrig mer sitt hemland eller sin nyblivna hustru.

Den konvoj som minsveparen ingick i la till på den estniska ön Ösel. Där hände det sig att befälet beslöt att desertera och ta sig till Sverige.
Den man jag berättar om var min far. Han talade ibland under sitt liv om upplevelserna under dagarna på Ösel:

Jag gick på en grusväg och hörde tyska stridsflygplan närma sig. De flög i formation och djupdök mot marken. Kulorna smattrade. Jag slängde mig ned på vägen med bröstet tryckt mot marken. Runtomkring mig studsade kulor och grus i kaskader. När anfallet var över låg jag kvar någon minut. Jag visste inte om jag var död eller levande. Sakta reste jag mig upp, kände lemmarna vakna till liv. Jag lever tänkte jag och rös, borstade dammet från uniformen och fortsatte vägen fram.

1941 kom manskapet på minsvepare 89 till Sverige och internerades i Flenstrakten. Lägret beskrev de som ett vilohem jämfört med motsvarigheten i Sovjet. De unga ryssarna som ofta fick permission under helgerna, cyklade till närliggande städer på dans. De mötte svenska töser, förälskade sig, gifte sig och fick barn. Det var så jag blev till.

På våren 1993 insjuknade min far. Han som aldrig tidigare i sitt liv varit sju. Kärnfrisk var ett begrepp som gällde denne 81-årige man.

De fem månader som följde är en livserfarenhet jag är tacksam och lycklig över att ha fått uppleva.

I mars månad konstaterades en tumör i magsäcken. Operationen bestämdes till efter Påsk. Läkarens råd inför Påskhelgen var:
Aleksander, se nu till att äta av allt gott, ta lite extra lax, njut av maten.

Det var den sista riktiga måltid min far åt.
Tillståndet förvärrades och det gavs aldrig någon tid för hopp. I början av juni kallade läkaren på mig och sa:

Du måste göra dig beredd, Sonja, din Far inte kommer att uppleva sin födelsedag den 8 augusti. Jag ska ordna en plats på Dalens sjukhus och så tycker jag att du tar anhörigledigt för att vara med din pappa denna sista sommar.

Den natten grät jag besinningslöst. Hur skulle världen bestå och fortleva utan min älskade pappa? Vi, han och jag, var ju två kroppar med en själ. Det hade han sagt, det hade han lovat!
- Hur kan du då gå ifrån mig, lämna mig ensam?
Frågor bankade, tårar forsade, ilskan lägrade mig.

Att denna sorgliga och mörka tid skulle förvandlas till minnen jag nu ser tillbaka på med ödmjukhet, tacksamhet och glädje känns som en livets gåva. Det har gett mig ro och skänkt mig lugn inför döden.

Pappa flyttade in på Dalens sjukhus, han fick ett enkelrum på våning 7. Utsikten var himmel, regn, tunga moln och någon strimma sol. Det var en mörk och våt sommar, 1993.

Jag ordnade TV på rummet, tog med favorit-cd:na och försökte göra det så mysigt som möjligt. Vi lyssnade på musik tillsammans, gick små promenader och jag anpassade mig och hoppades att livet skulle räcka lite längre. Men den sommaren hade döden bråttom och pappas tillstånd försämrades stadigt.

Min syster Nadja som skulle segla med sin man i skärgården, erbjöd sig att stanna hemma. Men pappa sa bestämt, nej!
Jag kallar på dig när jag tycker du ska komma hem. Åk iväg och njut nu. Det behöver du efter ett helt arbetsår.

Under de kommande veckorna tilltog hans smärtor och en morfinpump gav tidvis lindring. Men illamåendet höll i sig och min far hade på några månader förvandlats till en skugga.

I början av juli bestämde jag mig för att sluta arbeta och flytta in med honom på Dalen. Min säng ställdes utmed hans sängända. Den månad som följde gav mig en lektion i att dö.

En morgon sa pappa:
- Sonja, jag tror jag vill se havet idag. En sista gång. Ta mig dit är du snäll.

Att lämna sjukhuset var ingen lätt procedur. Slangar skulle kopplas bort för någon timme, puls och blodtryck kollas.

Nu får ni åka, sa sköterskan. Men ni måste vara tillbaka inom två timmar.

Pappa klädde sig så fint han kunde. Blå t-shirt och vit Lacoste-tröja med grön krokodil. Vi stapplade ut till bilen. Han var lång och ranglig och jag var så rädd att han skulle ramla. Åksjukepåsarna fanns med om illamåendet skulle bli för påtagligt.

Jag tog honom till Blockhusudden. Vi satte oss på en bänk och tittade ut över Fjäderholmarna. Det var en ovanligt fin dag med omväxlande sol.
Ljuset var skarpt och vi fick ta fram solglasögon och keps. Det var som om solen brände honom. Jag tog hans hand och kände hur den skakade.

Vet du, Sonjeska, alla vågor är egentligen bara en enda. En våg som fortplantat sig. Det är som du och jag min dotter.

Jag hörde hur han kämpade mot hulkningarna och hämtade spypåsarna från bilen. Jag höll handen på hans panna och led med varje kramp.
Så tog han ett djupt andetag och sa:

Det är dags att åka nu. Jag har doftat havet och känt dess vågor. Nu vill jag hem.

Märkligt nog betydde hem att åka till Dalen, inte till det som en gång varit det givna hemmet. Det kändes som om vi levde i en separerad värld. Vi levde i dödens skugga eller kanske dödens ljus.

När vi kom tillbaka till Dalen var det fullt pådrag. Bannor för att vi varit borta för länge. Slangar och apparater kopplades snabbt på.
Det hade nu gått 3 månader sedan min Far åt en riktig måltid. Nu gällde endast sondmatning.

Våra promenader sträckte sig till korridorerna på Dalen och de var långa. Vi föreställde oss att vi gick på stigar och vägar i Kvicksund där det älskade landsstället låg. Jag tog med mig fotoalbum. Vi mindes, berättade anekdoter och skrattade. Än en gång hoppades jag att livet skulle räcka en aning längre, några veckor till.

Då kom nästa försämring och pappa bad mig kalla på Nadja.
Jag kontaktade henne och hon bokade ett flyg samma vecka hem från Gotland. Den veckan hade jag också fått meddelande om att pappas önskan att få en rysk tsarflagga, blå och vit, marinens flagga, hade uppfyllts. En symbol för att vara en ryss som ej trodde på Sovjetunionens politik.
En av mina vänner i St Petersburg (Leningrad) hade själv sytt denna flagga som Aleksander Vassilivitch önskade som bårtäcke. Min vän arbetade på Ilitj, båten som trafikerade Stockholm-St Petersburg. Jag skulle hämta flaggan i hamnen nästföljande morgon. När jag berättade om flaggan så sa pappa:

Jag vill åka med dig. Jag vill ta emot den flagga som ska täcka min kista.
Vi åker, du och jag. Det får kosta mig livet idag, jag ska ändå dö mycket snart.

Det blev uppståndelse på avdelningen. Operation övertalning och min pappas envishet gjorde att vi kom iväg. Vi mötte Jurij som överlämnade flaggan noggrant vikt och lindad i silkespapper. Ceremonin kändes högtidlig då Aleksander Vassilivitch Sidorov tog emot den duk som skulle täcka hans bår.

I det ögonblicket visste jag inte att det endast var 8 dagar kvar till den dag min Far skulle gå ur tiden.

Nadja kom hem och pappa kallade till familjemöte.

Flickor, nu måste ni välja en gravplats till mig. Jag vill inte ligga på Skogskyrkogården. Jag vill ha en vacker plats på Norra begravningsplatsen. Ut och leta!

Pappa pratade mer och mer ryska under sin tid på Dalen och bad även den ryska prästen i rysk-ortodoxa kyrkan, Fader Mattias, att besöka honom. De träffades flera gånger och satt instängda i ett litet rum där ingen fick störa. Lugnet spred sig över livet de gånger Fader Mattias varit på besök.

Nadja och jag tjatade oss till en tid med en gravvägvisare på Norra begravningsplatsen och en absurd situation utspelade sig. Mannen i fråga undrade vem den avlidne var och vi sa att han inte hade dött än. Förvånad blick och undran – varför är ni då här..?

Sånt prat har vi inte tid med, sa Nadja och jag och fortsatte vår jakt efter lämplig grav. Vissa gravar stod för trångt, andra för mörkt.
Där kommer pappa att känna sig instängd.

Här är det för mörkt. Han tycker om ljuset.

Till slut hittade vi en kistgrav alldeles nära Solna gamla kyrka. Där stod ett ståtligt träd och ljudet från närgående väg gjorde platsen till en del av nuet, i tiden. Den passade pappa. Jag hade en Polaroid-kamera med mig och fotograferade för att få pappas godkännande.

Det var nästintill en uppsluppen stämning när vi visade honom bilderna på platsen, graven, den som skulle bli hans.

Nu följde bråda dagar. Illamåendet gjorde att han inte kunde räkna med mer än någon timmes fullt medvetande, resten av tiden fick bli i morfinets värld. Vi fick noggranna instruktioner om begravningen. Allt var så genomtänkt och välplanerat.

Ekonomin gicks igenom. Ritningar över hur vattnet skulle stängas av på landet gjordes.

Denna märkliga tid hade aldrig kunnat bli så värdig och vacker utan den fantastiska hjälp som personalen på Dalen gav. Alla visade respekt och lugn.

Jag minns de där nätterna. Sov jag eller vakade jag. Jag hade alltid ett öga mot sängen där pappa låg insnärjd i slangar med apparater omkring sig.
Andetagen, jag kommer ihåg hur jag lyssnade till vart och ett av dem och tänkte, snart andas han sitt sista.

Den där dagen, den allra sista så bestämde jag mig för att åka hem och hämta lite rena kläder. Inte visste jag att det skulle bli den allra sista dagen i vårt liv. Min syster fanns på plats, det kändes lugnt och säkert.

Jag kom hem till Katarina västra kyrkogata. Gick in i duschen. Jag slapp lukten av desinfektionsmedel, bara härlig tvål och duschcrème. Men helt plötsligt kände jag att någon nuddade min rygg. Jag hörde någon ropa,
drog på mig kläderna och med håret vått körde jag i ilfart till Dalen.

När pappa fick se mig sa han lättat:
Så skönt Sonjka att du kom. Jag ville bara säga till dig att närhelst du känner en hand på din rygg, så finns jag där, skyddar dig och hjälper dig. Nu kan jag dö, jag är lugn. Jag vill att vi kallar på sjuksyster och drar bort mina slangar. Jag är klar. Jag vill att ni hjälper mig att få ro.

Min syster satt i rummet på den säng som varit min i en månad. Pappa hade talat med henne medan jag var borta.

Vi satt där vi två , Nadja och Sonja med en Aleksander Vassilivitch Sidorov som sakta sjönk ner i lager eller kanske upp i virvkar. Vi hade dragit ur hans livsuppehållande slangar med hjälp av personalen.

Inom 12 timmar så går han vidare, sa vår ängel till sköterska.

Najda och jag lyssnade efter andetag. Tog hans hand. Försökte tala men fick ej svar. Kände dock en lätt handtryckning, en blinkning under stängda ögonlock.

Vi slumrade till i det tysta rummet och då plötsligt hörde vi ljudet av det allra sista andetaget. Och vi höll varandras händer, pappa, Nadja och jag.
Länge satt vi i rummet.
Det var som om det strömmade ett ljus ut genom fönstret denna vackra kväll. Det var den kvällen min Far dog.

Tack pappa för att du dog så modigt och så vackert.