Reflektionen av pariserhjul dansade i profilen av dina övergivna ögon
Duschen utav ljus över din beckmörka hud inramad i skinande linjer
Natten döljer mitt hjärta, invävt i lapptäcken och stelnade garnnystan
Samma del av mig som erövrat kullen med floder av snö upp till knäna
Underliga språk av ljus och färg som viskar inifrån betongväggarna
Platsen jag tog av mig kedjan som dränkt mig, ett ankare gjort av guld
Sången tvinnad av elfenben jag började att hata, men som du älskade
Bronsstatyn på klippan försvunnen inunder det svartröda segeltyget
Jag vill aldrig ångra livet, jag vill inte att du i slutet glömmer bort mig