Det kalla regnets gråa moln sänker sig över skyskraporna i periferin och äter upp ljuset som försöker tränga igenom. Höstregnets styrka är obarmhärtig och slår mot taken på husen som om någon släppt sin vrede lös och härjar staden.

Jag tänder ett ljus, släcker lamporna och gör mig en kopp te med honung i för att värma kroppen och låtsas som vädret inte kan nå mig härinne med värmen på.

Förkylningen känns något lättare. 10 år utan den minsta tillstymmelse till att trilla dit har kommit till ände. Snoret rinner, jag hostar och har huvudvärk, men ingen feber, så jag har kommit lindrigt undan tänker jag. Gårdagen spenderade jag med att sova. Det var kanske behövligt, men inatt har jag vaknat av att jag hostar och av att jag pratar med mina hallucinationer igen.

Problemet med att bli sjuk och då framför allt få feber är att jag tar en medicin som har en biverkan då man kan bli livshotande sjuk om man inte har koll, men gårdagens prover såg ju bra ut, så det borde inte vara något problem.

Det är ju mindre roligt att den enda medicin som funkar ultimat ska ha sådana djävulusiska biverkningar som man måste vara uppmärksam på.

Nä, vi dricker vår kopp te med honung och sedan lägger vi oss en stund igen. Drömmer oss bort från den förpestade världen därutanför.