Ryggen knarrar när jag sträcker mig
för att lägga mig ner och tänka tillbaka.
Flera år blir flera minuter och minnet vaknar,
en samling ögonblick som jag aldrig kan glömma.
En del av mig vill tappa bort dem,
och hoppas att de aldrig hänt,
medan resten av mig önskar att de aldrig tagit slut.

Nu håller han någon annan,
och jag är inte ensam,
men minnet färgar av sig och jag kan knappt tänka.
Han säger att han glömt allt
men jag hoppas han ljuger.
Jag vill så gärna att han tänker som jag,
ensam och svag, delar vi samma dröm,
där vi är tillsammans och sårbara igen.