Hampus Byström

Dagbok

Dagbok - Augusti 2013

« Tillbaka till dagböcker

Tisdag den 13 Augusti 2013

Strindbergs lägenhet

- "Ha! Tidens sed: att riva hus!
Men bygga upp? -- Det är förskräckligt~"
-- "Här rivs för att få luft och ljus;
är kanske inte det tillräckligt?"

– August Strindberg, Esplanadsystemet 1883

Jag är i en mästares andliga närvaro. Detta, sparsamt inredda, lilla rum är som laddat med energi från en annan värld. Lägenheten, Drottninggatan 86 – i hjärtat av Stockholm – tillhörde August Strindberg, och jag tror mig känna hans ödesmättade näve banka någonstans bortom de levandes rike. Han var inte bara en briljant och nyskapade dramatiker–jag föredrar Tjechovs pjäser–han var också markant radikal; hans katekes för underklassen och hans öppna förakt mot rådande politess är ett ständigt avstamp för dagens radikala. Han föredrog att kalla sig skandalskrivare, och bar samhällets förakt som en bragdmedalj; han spottade i Svenska akademiens riktning och lät inget annat än konsten och sin outtröttliga anda forma sin livsväg. Han var en man av många motsägelser – anklagad för kvinnohat, antisemitism, och ockultism. I denna lägenhet spenderade han sina sista år, från 1908 till 1912.
”Några ord om mina politiska åsikter (…) – Jag är socialist, nihilist, republikan allt som kan vara konträrt mot de reaktionära!”
Strindberg, 1880
Hur kan jag annat än beundra en som så slogs för de nedtrampande? Röda rummet är en klassisk satir som punkterar reaktionära och konservativa ideal, samtidigt som Strindberg riktar en känga i baksidan på försäkringsetablissemanget. Mäster Olof, Strindbergs Nome de guerre och första pjäs, var född till att slå; fanatismens låga brann i Arvid Falks ögon; Strindberg skrev sig varm om Pariskommunen 1871; han beundrade Franska revolutionen–speciellt Robespierre–som inte drog sig för att sätta en del nobla huvuden i rullning!
Jag har tagigt mig en tur i lägenheten och förundras över det spartanska konstnärslivet. Strindberg beundrade Schiller och Goethe och har två bust med dessa skalder i sin matsal. Tapeterna är underliga och framkallar en vämjelig effekt; gul, grön och rött – som insidan på en ruttnande val. Jag tror att Strindberg inspirerades av dessa färger, då hans pjäser har samma effekt. Att förvandla något hemskt till något vackert och lyriskt, samtidigt som en paranoid best frustar i skåpet, är Strindbergs storhet.
Lägenheten är enkelt inredd, och ca 125 kvadratmeter. – mer beskrivning
Att en så stor skrivare lever så pass enkelt hade idag setts som en skymf. Om man ej inreder sitt badrum med marmorgolv, jacuzzi, sitt kök med rostfritt stål och en köksö är man inte mycket värd! Idag måste den aristokratiska eliten ha villor med strandtomt, en pool inomhus och minst en vinkällare. Om man ej äger tjugo olika skjortor med arabesker och franska manschetter uppmanas man att hålla sig borta från gatan. De ägs av sina materiella ting och vägrar släppa det krampaktiga grepp de har kring sina musikspelare och mobiltelefoner. Strindberg dog här i sängen, och han dog ädelt.
Strindberg dyrkade Rousseau, och hans radikalism finner sitt fotfäste i en romantisk 1800-tals individualism, snarare än socialistisk kollektivism. Strindberg såg roten till all ondska i arbetsfördelningen, men istället för att, likt Marx, se framtiden och botmedlet mot alienation av arbete i kommunism, såg Strindberg en slags Thoureauisk återgång till naturen. En av Strindbergs favoritböcker är Robinson Crusoe, och, lite naivt, så verkade detta vara hans idé av en framtida utopi – en individ som gör allt själv och njuter av frukten av sitt anletes svett. Jag vet inte om det uppgår för Strindberg att en sådan ”återgång” till naturen med största sannolikhet skulle innebära massdöd av civilisationer. Således finns inte så mycket teoretiskt att hämta från Strindberg, men hans attityd, det vill säga en ständig känga åt etablissemanget, samt ett försvar av underklassen, är oundvikligt radikalt.
Som författare kunde han vrida sina trasa till själ och krama ur safter till en ordentlig cocktail. Nog har ingen kartlagt det Svenska hjärtat så väl som August. Det är inte endast ett Svensk hjärta som slår i hans pjäser, ack nej, då pjäserna på sin tid gick bättre att visa upp i Paris, det var allt för chockerande för den Svenska publiken. Han formgav den moderna eran och även om han dog två år innan första världskriget så tycks hans pjäser ringa in det brutala århundrade som kallades 1900-talet.
Inga av själens mörkaste spindelnät höll han sig för att spinna. Strindberg motställde de naturhistoriska krafter som Freud talade om. I dess mån var Strindbergs pjäser alltid politiska; han anammade kulturens obehag, för att använda en Freudiansk term, och mätte underliggande krafter med en biologisk precision. Att vara civiliserad är en lögn, en internaliserad polisstat. Dock har denna Freudianska världsåskådning många svagheter; i Rousseauisk anda förställer den sig en Urmänniska, en människa utanför samhället som sedan faller ur Guds åsyn. Freud må ha trott att han var strikt sekulär, men det är omåttligt hur starkt religion och mysticism påverkar hans analys. Jag är på Aristoteles sida: samhället existerar i naturen. Det finns ingen människa utan civilisation, utan kultur som formar och "fångar" energin som en människa kanaliserar. Senare Strindberg har denna karaktär, en drömvärld där vi inte kan urskilja vart det individuella och det kollektiva går isär, och jag tycker att hans senare pjäser är visare på detta sätt.
Jag har aldrig trott att han var kvinnohatare. I sin inledning till Giftas så skrev Strindberg ett ”manifest för kvinnliga rättigheter” som fick tidens feminister att sätta maten i halsen, så radikalt som det var. Dock hade han ett komplicerat förhållande till Kvinnan, med stort K, och projicerade en helhet från kvinnokönet, en projektorbild han sedan hade svårt att släcka. Duken där ljuset kastades var hans känslomässiga svaghet–vilken han gärna undvek att visa–och enorma brist på närhet från sin mor. En sexuell barriär måste skapas mellan män och kvinnor, även om jag tror att samhället kan gå bortom individen i denna fråga. Den nakna sanning som lusten–till kvinnors kön, former och djuriska dofter–framkallar är en brutal sanning; en sanning som kan göra en bitter och vrida om det inre med en sådan kraft att revbenen exploderar.
Strindberg ströp nästan sin nya fru Frida på deras bröllopsnatt, då han trodde att hon var hans förra fru Siri! Dock blev hon ej uppgiven, utan istället upphetsad. Vad göra med denna sanning? Är det en kraft som det politiska vågar tampas med? Naturligtvis, men förvänta en lång strid.
Vad gäller Strindbergs påstådda antisemitism måste jag också invända – inte mer än andra män av sin tid. Faktum är att August själv avsade sig all antisemitism i sin artikel ”Mitt judehat”, även om han fortsatte att vara ambivalent i frågan. Kanske är det att låta honom komma för lätt undan med att skriva hans antisemitism till tidens anda, nog borde väl någon så vetgirig som Strindberg kunna värja sig från tiden, vilket han gjorde i många andra frågor?
Precis som en man skall göra så levde Strindberg med sina demoner och försökte balansera dem med sina övertygelser – var sig det är socialism, feminism eller anarkism. Han var livsnjutare även om han levde enkelt; han bodde i staden, men älskade skärgården. Är det föga förundran att en människa har motsägelser? Nog är det motsägelserna som gör oss intressanta. Detta belyser också Strindberg med sina pjäser: kampen – mellan man och kvinna, mellan stat och religion, mellan övertygelse och natur. För vi är, i Freudiansk mening, ständigt dragna mellan oförsonliga paralleller och i denna kamp föds vårt ego, och nog hade August ett fantastiskt ego allt – annat är det med dagens skrivare! Lama, reaktionära och ursäktande! Alla drömmer de om en numrerad stol! Om allt dessa ter dig för moloket och koleriskt, så låt det skyllas på Strindbergs lägenhet. Att befinna sig i samma rum där mästaren knåpade och svettades ingjuter mig med en sådan anda!

2013

augusti (1)