Elisabeth Skoog

26 år

Dagbok

Dagbok - Januari 2016

« Tillbaka till dagböcker

Tisdag den 12 Januari 2016

Från igår kväll

För ett år sedan idag var mycket detsamma som nu.
Då, precis som nu, var det sista kvällen innan skolstart.
Jullovet var över.
Då, precis som nu, befann jag mig i lägenheten.
Jag var ensam vaken.
Då, precis som nu, var jag väldigt trött.
Men det fanns även saker som var annorlunda.
För ett år sedan idag kände jag enbart panik över att återgå till vardagen.
Jag hade spenderat mitt lov liggandes på min säng och stirrandes upp i taket.
Hade försökt att inte tänka, för det var för jobbigt att stå ut med tankarna.
Jag hade tusen saker att göra, kändes det som, men ingen motivation att ta itu med dem.
Ingen motivation att göra något överhuvudtaget.
Jag minns att jag lade mig vid midnatt.
Inte allt för sent för att vara jag.
Förmodligen blir det då jag lägger mig även ikväll.
Men för ett år sedan idag, när jag hade lagt mig och släckt lampan, gick jag sönder.
Mina tankar fastnade i ett hjul, vad jag ville, vad som var rätt, vad jag skulle klara, och så vidare, om och om igen.
Jag kunde inte få hjulet att sluta snurra.
Kunde inte hitta någon väg ut.
Just det sade jag nog till och med till mig själv, mellan tysta snyftningar och tårar.
"det finns ingen väg ut"
Jag minns min panik.
Ganska banal egentligen, min situation är ju knappast svår.
Jag klarade bara inte av den.
Klarade inte av tanken på att behöva gå tillbaka till den.
Inte när jag så länge knappt klarat att gå ut, utan helst avstått från allting jag kunnat.
Jag gick sönder, under två timmar rasade panik och gråt över mig.
Jag kunde inte få det att ta slut.
Varje gång det lugnade ner sig lite lyckades jag jaga upp mig igen.
Jag har aldrig gråtit så mycket, eller så länge.
Till slut distraherades jag av att en vän fick kontakt med mig.
Aldrig har jag blivit mer lättad av att spela ett enkelt mobilspel.
Så somnade jag till slut, runt klockan två istället.
Det var, i efterhand, ändå ganska skönt.
De där tårarna, som inte brukar vilja komma, flödade, och bar med sig en viss lättnad.
En hemsk, söndertrasad och sliten lättnad visserligen, men det var i alla fall något.
Så visst är det mycket som är annorlunda ikväll.
Ikväll tror jag att jag kommer att somna snabbt.
Sova gott och länge.
Varför?
Eftersom att jag inte haft tid att göra ingenting på lovet.
Jag har nästan inte hunnit med takstirrandet och sängliggandet.
Jag har gjort saker jag tycker om.
Träffat människor jag håller av.
Mitt lov har varit väldigt bra, mycket bättre än ifjol.
Jag är, till stora delar, glad.
Men jag är ändå lite nervös.
För förutom lovet har inte mycket förändrats.
Saker och ting känns fortfarande ganska tunga, överväldigande.
Jag har förvisso några starka ljuspunkter nu som jag inte hade tidigare, men jag har ändå kvar det där andra.
Det paniken sprang ur.
Och jag är lite rädd att det ska bli för mycket.

2016

januari (1)

2015

juni (1)