Evigheten gick.
Stenar blev sand.
En stirrande blick -
i fjärran land.

Många Äventyr
var man med om.
Ibland, överstyr
ens farkost kom.

Jag väntade på
- har alltid gjort -
att tid skulle gå
tillräckligt fort.

Liven var många,
andpauser få.
Man ville fånga -
Kärleken - blå!

Så, man tog en sup -
och fylldes, i
sommarnätters djup
av energi.

Vänner som försvann,
fick man va´ glad -
om man återfann -
- en vacker dag!

Ande, kropp och själ,
de tre formar
mänskans ve och väl,
genom stormar..

Andfådd av all färd,
jag nu i ro,
vid min egen härd
sjunker ihop.

Jag får så skrivet
att många da´r
i Resan Livet -
ännu är kvar.