Vid vattnet
möttes vi
och vid elden.

Droppande hår;

Jag super i mig
av hans revelation,
slår gnistor mot
hans handflator
och fotsulor.

Han klättrar
över muren.

Hans ben stramas åt av
svarta trikådamasker.

Jag följer med honom
upp på vinden, där
vi älskar i 500 år.

Hans knotor
mot mina; Jag föder
älvor, som dansar ut
med febriga leenden
och genomskinliga armar.

De inre klockorna
har stannat
och yttervärlden
ringer till uppbrott.

Plötsligt varseblir jag
att jag sitter här.
Eonerna har rullat förbi!