Lever utav Naturen,
likt blommorna å djuren.
Ett alldeles eget bo
har jag, där jag finner ro.
Jag är som klippt å skuren --
att där utöva min Tro !

Men, jag sjunger ingen Blues,
trots att Kärlek flög sin kos.
Jag lever av små minnen,
som skänker mina Sinnen
Glädje upp till hjärtats Ros.
Månde åter möts skinnen...

Hans hud mot min, helt nära !
Går det ej, vill jag svära
dunkla å fräcka Eder, -
som, väl, inte Nånn gläder, -
- utom MIG, då, -- den kära
kvinnan, - som själv sig reder !

Min kropp, som är min Kyrka,
äger Inom en styrka; --
Där pastorer gått, - jag svär, -
komna från en himlasfär ....
Vi då gemensamt dyrka´
Gud, som, också, varit - där!!

Min Själ fylls av Liv, när den
bebådas av Kärleken.
Det sker lite nu och då,
där jag sitter i min Vrå, -
som, ock, skett för längesen
- å som tvingar mig att gå - - -

långt vidare, - kära vän ! ;-)