I mitt innersta rum har jag gömt alla sorger,
alla orättvisor, alla misslyckanden, allt det
som jag en gång trodde, var mitt eget fel

Inom mig har jag försökt glömma, men mitt
hjärta har burit så många sorger, så många
besvikelser, så rädslan när det händer något
positivt, tar rädslan ibland överhand, jag drar
mig undan

Jag vet, har lärt mig, att jag är lika mycket värd,
som den som kallar sig direktör eller fabrikör, eller
hon som varje dag går går till sitt arbete

Jag är den jag är, många gånger har jag varit
rädd, riktigt rädd för att säga det som jag i mitt
hjärta känner är rätt, rädd för vad som sen ska
hända

I mitt hjärta börjar jag ana förstå, att det är inget
fel på mig, jag lever här nu, gör det jag tycker om,
äntligen får jag också göra det, utan att någon klagar

I mitt innersta rum finns kärleken till mina barn, till
barnbarnen som lyser upp min dag, när vi är tillsammans,
solstrålarna, med sin sång och glädje och spring i
benen

I mitt hjärta finns glädjen och stolheten, men ändå
funderar jag, har jag kunnat ge mina barn den kärlek
barn behöver, när de växer upp, jag hoppas det, när
jag själv aldrig fick känna mig älskad, av dom som var
mina föräldrar

I mitt hjärta känner jag glädje, jag hade min mormor
och min morfar, dom tog hand om mig, när jag var liten
ensam och rädd, men någon kram fick jag aldrig, en klapp
på huvudet, men dom fanns där, och dom såg mig

anits 20 januari 2009