jag var ett ensamt barn
trots att där fanns syskon
mor och far

jag var ett ensamt barn
lärde mig snart att ensamheten
var min lott

det fanns ingen som dög att
vara min vän, inte i mina ögon,
utan i dom vuxnas

det ensamma barn som jag var
lärde jag mig tidigt att hålla tyst
med det jag såg och hörde

mina syskon tog hem kamrater
ingen av dom vuxna opponerade
sig då

tidigt försökte jag lära mig läsa,
och att älska böcker, där bilder
av djur och blommor fanns

dom böckerna fann jag i ett bokskåp
som fanns hos min mormor och morfar

där satt vi och bläddrade i morfars
alla fågelböcker, han berättade vilka
fåglar som fanns vid hans fågelbord

tänk så mycket jag fick lära mig av
honom, han tog väl hand om mig,
frågade ofta om jag kände mig ensam

men när jag var hos mina morföräldrar
hade jag allt, två som brydde sig om
mig, lärde mig saker, gav mig av sin
kärlek

trots att jag ofta var ett ensamt
barn,höll jag mig alltid sysselsatt,
jag hade redan då mina egna stigar
i skogen

visste var rådjuren fanns, det hände
att jag fick se harens ungar, när dom
lekte i solen på ängen

cyklade ofta till tjärnen i skogen, satt
på bryggan, doppade fötterna i det
kalla mörka vattnet

det vattnet hade något förtrollande
över sig, det drog sig till mig på något
underligt vis

det ensamma barnet, som var jag
växte upp, var fortfarande ensam
det hände ibland att någon såg mig
jag fick också vara med

jag kom senare underfund med, att
det fattades någon då var det okej
att ta med mig

bitter över allt som varit, det är jag
inte, var det, då satt jag inte här i
denna kväll, skriver och mår ganska
bra just nu


anits 19 oktober 2009