Du har följt mig i åtskilliga år, när jag packat och flyttat,
har jag sett till at du funnits med, nära och bra, lätt att
finna.

Den vinter vi bodde i sommarstugan, var du en välbehövlig
värmekälla, tidiga mornar innan värmen från vedspisen,
hunnit värma upp det lilla huset.

Dom mornarna virade jag in mig i dig, du var så underbart
skön, ett måste i den kyliga vintermorgonen.

Så kom sommaren, med sol värme, kylan i det lilla huset,
förvandlades till värme och ljus.

Solen vissa dagar flödade in genom fönstret, mörkret från
vinterns kyliga dagar förvandlades till ljus och glädje.

Så flyttade vi så in, i det nybyggda huset, du lämnades
kvar i sommarhuset, du behövdes inte längre, var det
någon som fick mig att tro.

Men så en bister kylig vinterkväll, kylan trängde in, vi eldade
i den nya kaminen, men ingenting hjälpte just den kvällen.

Då klädde jag på mig, gick över till sommarhuset, hämtade
dig mitt älskade duntäcke, la det på stolar framför kaminen,
där låg du tills det var dags att sova, då var du varm och go.
Den natten slapp jag frysa under en tunn filt.

Nu när jag flyttat igen, visste du fanns på vinden, i förrådet
där, men ensam kunde jag inte ta fram dig.

Så jag bad om hjälp, vi fann dig långt ner, under en stol, där
låg du, väntade på att bli hämtad, värma mig ännu en vinter.

Jag behöver dig inte på samma sätt nu, men det var så skönt
att få krypa under dig ännu en gång, känna din värme, blir
det för varmt, som det blir ibland, lägger jag dig bara åt sidan
bakom min rygg, då är du nära. om jag behöver dig igen, du
mitt älskade duntäcke.




anits 22 oktober 2009