ibland, ja just ibland, eller kanske lite då och då
tycks mig livet så orättvist

vad jag än gör, hur jag än gör, blir det många
gånger så fel, inte i mina ögon och öron

det är ofta den så kallade svenska avundsjukan
som gör att vissa människor, försöke med alla knep
för att visa sig duktiga

jag går inte på det längre, vet att det jag gör och säger
kommer från hjärtat, visst har jag varit avundsjuk

ordentligt avundsjuk, men det hjälpte mig inte, det blev
bara värre med allt, jag minns hur svårt det var, att se
hur man vred på kranen för att få vatten, jag fick ta hinken
gå nedför backen, så upp igen

när vattnet en sommar var slut i brunnen, hämta vatten
hos någon det minns jag att jag inte gjorde, skämdes, så
tror jag att det var, skämdes för att hos oss var allt omodernt

dasset låg en bit ifrån huset, inget lyse fanns där, så mörka
höstkvällar, var det nödvändigt att ha en ficklampa till hands
men det hände att batteriet var slut eller lampan trasig, ha
ha ett ljus eller lykta med, det gick bra, om man var försiktig

försiktig det måste vi vara, för intill fanns höskullen, och tänk
om någon skulle sparka till ljuset eller lyktan, vad hade då
hänt? det törs jag inte ens tänka på

så visst var jag avundsjuk många gånger, på dom som hade
bra, som inte behövde frysa kalla vinterkvällar, kunde sitta
framför brasan och mysa, inte elda för att få det varmt

men det är en farlig sjukdom, som kan föra med sig så
mycket, som man inte har grepp om, den finns där, gör
så ont i dom som drabbas



anits 24 oktober 2009