nu har jag börjat förstå och ana,
varför du vrider på ratten, styr
rakt emot mig, dom få gånger jag
möter dig

sett in i dina mörka hatfyllda ögon
dom få gånger vi möts, jag börjar
ana du tycker inte om att jag klarat
mig

jag minns orden du och din fina vän
sa till mig, den dagen jag talade om
att nu flyttar jag

orden, du flyttar inte, finns ingen bostad
som du kan få, tänk så fel ni hade, jag
fick både en bra bostad, en sådan som
jag ofta drömt

tänk jag fick behålla jobbet också, till
och med en ny tjänst, som gjorde att
jag blev chef över både dig, och henne
som du sa att du älskade

så än idag möts jag av dina svarta ögon,
du säger aldrig hej, bara stirrar på mig, på
ett mycket obehagligt sätt, som gör mig rädd

du sa till och med, att jag aldrig skulle
finna någon som fann tycke för mig, det
gjorde jag

tyvärr blev det också fel, också där fanns
svartsjukan , han var svartsjuk på mitt
tidigare liv, något som ingen kan göra
något åt, för det som varit har varit, det
kan ingen ändra på

men själv berättade han om alla sina
erövningar, ville få mig svartsjuk, men
det gick inte, jag minns att jag sa, det
där vill jag inte höra, det är historia

men tyvärr så fortsatte det, ofta kom
han till min arbetsplats, tittade runt
undrade ibland, om jag var ensam

ofta så var jag det, jag skickades till
dom små kontoren där ingen ville, eller
tordes vara, det var till sådana platser
jag tog min schäfer med mig

så flyttade vi till mina hemtrakter, det
kändes bra, jag kom nära mina barn,
vi hade inte bott där länge , då mitt
första barnbarn kom

jag förstår nu, det är längesedan, han
var svartsjuk på mig, som hade bra kontakt
med barnen, det hade inte han, den var
bruten när vi träffades, såg dom bara några
gånger

när han gick bort, jag sålt huset, flyttade
till mina rötter, kändes det bra, jag var fri
det var så jag kände, fri från att stå anklagad
för något som inte var sant, på grund av den
sjukdom, som svartsjukan är

så förra sommaren när jag träffade, honom
som jag kändes som mannen i mitt liv, tog
det inte lång tid förrän jag anade, att där
fanns samma sjukdom

han ringde, ofta ibland, pratade, så började
frågorna komma, vart jag varit, vad jag gjort
när jag inte svarade i telefon

då började jag känna , inte en gång till, men
så var det, vad han gjorde och var ute på, det
skulle jag inte bry mig om

så var det alkoholen, den flödade dom sista
gångerna jag var där, då hade jag fått nog
han fick en chans till, men han tog den inte

ja, han gav mig en ring, visst var det fint, men
orden han sa, nu är du min, bara min, så kan
inte jag se på livet, man äger inte varandra, vi
har alla rätt att ta hand om oss själva, göra det
vi tycker om, inte behöva övervakas

så handen som passar i min hand, som jag drömt
om att finna, den kommer jag aldrig att finna, jag
är för rädd och feg, att än en gång bli sviken av
svartsjukan



anits 25 oktober 2009