det går aldrig min väg

här står jag igen

jag står vid vägs ände

med utfrysta män

vi huttrar i kylan

och fäller en tår

vi hamnar i världen

som aldrig har vår

såg solskenet komma

och hoppades då

men sedan kom molnen

så dystra och grå

så typiskt november

och just denna dikt

är skriven helt utan

ett uns tillförsikt

jag ser ingen ljusning

ser inte en skymt

och varför ska livet

få vara så grymt?

jag ser alla andra

vad tänker de på?

jag knäpper min jacka

och börjar att gå...

LARZ GUSTAFSSON  11/11 2009