jag sitter här, ser ut genom fönstret, och undrar
var tar mina dagar vägen, det är morgon, så
plötsligt är det mörkt utanför mitt fönster

var tar mina dagar vägen?

dom kommer och går, mina dagar, tycker inte
gör jag gör något, att komma upp ur sängen,
göra allt som hör morgonen till, det tar sin tid
numera

jag är inte längre tjugofem år, hinner inte med
allt innan dagen är slut, jag har inga måsten längre
jag gör det som känns bra för dagen

men jag undrar ändå, var tar mina dagar vägen?

i morse när jag ätit min frukost, diskat, satt med ett
korsord, tänkte jag, idag ska jag städa badrummet
och hallen, för att sen ta en skön promenad

hur blev det med den känslan?

jo, badrummet blev städat, det känns skönt, men
hallen, nej den får bli en annan dag, promenaden
då, den ska jag snart ta, det börjar bli mörkt, men
jag har reflexväst att ta på mig

jag undrar, varför tar allt så lång tid numera?

jo, det är för att kroppen säger ifrån, än har jag inte
lärt mig lyssna riktigt på den, men blir jag trött så ibland
det rår jag inte för, alla dessa sjukdomar som kommit
smygande, gör mig ibland frustrerad

nu sitter jag här med en kopp kaffe, nöjd att ha städat
badrummet, som jag så länge tänkt, det är ljusare ute
nu än i morse, det ser ut att klarna upp, tänk om morgon
dagen vill bjuda oss på lite sol

det skulle lätta mycket på mitt humör, på andras med
ser molnen skingras mer och mer, min kaffekopp är tom
så nu är det dags för mig att gå ut, ta en promenad, få
nytt syre i blodet, kanske känna glädje över dagen, trots
att den inte blev som jag tänkt mig



anits 12 december 2009