Jag hade vetat en tid att du inte mådde så bra. att du hade börjat döva dig med alkohol. Men att du skulle vara alkoholist fanns inte för mig. Inte för att du skulle vara mindre värd utan för att du var så mycket mer för mig. Ibland tänker jag på människor som beskrivs som alkoholister, är de inget mer? Hur kommer det sig att ett liv kan i så korta ordalag summeras och sammanfattas: ALKOHOLIST. Du hade alltid funnits i mitt liv. Du var ju 12 år äldre, äldst av 6 syskon, jag var nummer 5 i syskonskaran. Jag minns att jag tidigt i livet hade varma känslor för dig. Kanske berodde det på att du var en sån omtänksam storebror. När du hade fått ditt första sommarjobb 16 år gammal, tänkte du alltid på dina småsystrar genom att köpa varsin chokladkaka till oss när du fått lön. Det var så gulligt och jag minns i hela kroppen hur glad jag blev. genom hela min uppväxt har jag sådana minnen av dig. Du var en varm människa. du var också måltavla för min första besvikelse i livet. jag var då ca 4 år och väntade på tomten som snart skulle komma. När det fantastiska sen hände att Tomte klev in i vårt hem och jag lite blyg och lite rädd satt där på golvet, var lyckan fullkomlig men inte särskilt länge. Plötsligt kända jag igen Tomten, det var ju du. Vilken besvikelse! Då slutade jag att tro på Tomtar eller gjorde jag det helt, vet inte. Så fick jag beskedet att du var på sjukhus påsken 1991. Vi hade talats vid och jag visste då din hemlighet. Jag kom ner till dig i Värnamo och hela min familj följde med. Vi småpratade vid din sjuksäng och du berättade att det hade varit nära att kasta in handduken. Du sa att du var rädd, det var jag också. Men det var skönt att prata med dig och se dig så levande. Den gången när vi skulle säga hejdå, vi var själva kvar i rummet, bara du och jag. Jag tog din hand och lade mitt ansikte mot din arm när du låg i sängen på din högra sida. För första gången grät du inför mig och jag inför dig. Vi sa inget till varandra, det behövdes inte för i den stunden delade vi livet med varandra. Det var hjärtans språk, inga ord behövdes. Så småningom fick du komma hem och du fortsatte ditt liv. Allt var så bra sa du i telefon när jag frågade hur du mådde. Men jag hörde det där vemodet, den där kraftlösa rösten komma sakta. Jag visste eller anade någonting. Den 2 Augusti 1991 kom samtalet från sjukhuset där du hade blivit inlagd igen. Jag fick snabbt åka iväg för jag ville vara hos dig. Vid midnatt kom jag fram. Min syster, svåger och mamma hämtade mig från Göterborgs flygplats och sen åkte vi mot värnamo. Färden gick under kompakt tystnad. Mitt hjärta var stumt av rädsla. Frågor och tankar snurrade runt i mitt huvud. Lever du, Vad får vi för besked när vi kommer fram, det är försent.... Du levde men var nedsövd. Den natten vakade jag vid din sidan. Jag höll din hand och grät och pratade till dig. På skärmen sjuksköterskan hade visat mig sa att du var lugn just nu. Just den natten insåg jag hur man kan hitta lycka i ett avsked. Lycka just denna natt var för mig att få hålla din hand och att du levde trots att det var en respirator som höll dig vid liv och medicinerna. Vid 04.00 gick jag för att vila. Jag vaknade vid 07.00 och skyndade mig in till dig. Ingen förändring. Är det ett gott eller dåligt tecken? visste inte riktigt. Vi fanns vid din sida, jag , Mamma och min syster. vi pratade och höll om dig, försökte få dig att leva vidare. Någongån under natten hade jag lovat dig, när det bara var du och jag att du ska få bestämma själv. Om du inte orkar leva mer så får du lämna oss. Men vi vill gärna ha dig kvar här hos oss. Vi kommer att kämpa med dig om du stannar. Klocka 15.00 när vi inte var i rummet hos dig för personalen skötte om dig just då hade du visat oro. När vi kom in så stabiliserade du dig och på skärmen kunde vi se att du funnit lugnet igen. Var det ett tecken från dig att jag ska förberedda mig för avskedet? Vi pratade kring din bädd och nämde personer som borde komma till sjukhus, din bror som befann sig i Borås och en god vän som också befann sig i närheten. Jag viskade i ditt öra att de är på väg. Klockan 21.00 hade alla som kunde tagit farväl av dig . Skärmen visade att någonting var på gång. 3 Augusti 1991 kl. stax efter 21.00 Du var på väg bort. Vi höll om dig, om varandra och vårt farväl till dig var inga ord bara tårar och värkande hjärtan. Jag har aldrig varit så sorgsen som när mamma strök sin hand över ditt glansiga bruna hår och sa - Farväl min älskade son...

Jag kunde aldrig ana att livet utan dig skulle göra så ont. Att din frånvaro skulle smärta så varje sekund. Jag har aldrig i mitt liv gråtit så som när jag efter 1 timme fick tillsammans med min familj ta ett sista farväl. du låg där så stilla men du , din själ flög fri ovanför oss. vårt liv skulle aldrig bli detsamma nu när du lämnat oss. Men jag hade lovat dig att släppa dig fri och glädjas med dig allt det tunga du nu slipper. Jag kunde aldrig ana att du skulle ta med dig mina drömmar om natten de första två månaderna efter din bortgång. Sen lämnade du tillbaka min förmåga att drömma. Du kom till mig i drömmen och talade till mig. Då visste jag att du levde på en plats där du var fri och lycklig. Det tröstade mig. Tack min älskade bror för , den du var för allt du gav. jag glömmer adrig dig och jag önskar att du då och då tänker på mig. Alltid tillsammans, du och jag.