Det spelar dovt i frostbeklädda linor.
Forna svarta ord som sargas, skavs,
mot marken där de landar och begravs.
I myllret av de dödas rop och pinor.


En doft av mörker dröjde i ditt fotspår.
Jag andas alla dofter som är du,
och jag är inte rädd för mörkret nu.
Men natten smärtar tungt, jag lider, motstår.


Och världen täckas av små iskristaller.
Jordens yta lockar och förför,
hör hur tyst de krossas när de dör.
Ler i vinden, sjunger när de faller.