Jag blir så trött, arg och ledsen
att alltid kämpa, och det känns
ibland som uppförsbacken, den
blir bara större och större

Lördagmorgon, jag bestämmer
mig för att ge dom så kallade
stödstrumporna en chans till

Så fram med strumpor och dom
hjälpmedel som behövs, först den
så kallade prasselpåsen, på med
den på foten och benet, så behövs
plasthandskar för att orka dra på
stödstrumpan

Jag drar, jag sliter och kämpar,
men, det går inte, så försöker
jag med det andra hjälpmedlet,
en fot av plast, som ska jag ska
sätta på foten

Jag gör så, det går bra, så strumpan,
som jag drar och sliter i, plötsligt sitter
den på, så ska plastfoten av, ja, det går
till slut

Det var en strumpa, så är det dags
för nästa, lika kämpigt det också, men
efter lite mer än en timmes kämpande
sitter dom där, stödstrumporna

Ja, det känns bra, ganska skönt att ha
dom på också, med lite övning kommer
det kanske att gå bättre och bättre

Men på eftermiddagen, börjar det som
jag jag varit orolig för, det börjar klia, jag
försöker uthärda en stund, men sedan går
det inte längre

Strumporna måste av, och det var ännu
värre, än att dra på dom, jag vred och jag
vände, men ingenting gick min väg

Tårarna började rinna, kände mig arg,
frustrerad och ledsen, till slut kom dom
av, stödstrumporna

Jag vet att jag behöver dom, men att
slita kämpa och dra i över två timmar
varje dag så får det vara för mig

Visst kan jag få hjälp från hemtjänsten
morgon och kväll, det är säkert bra, men
tyvärr är det inte gratis, och tiderna när
dom kommer, det vet man heller aldrig
riktigt när det blir

Så jag kämpar på, med eller utan dessa
stödstrumpor, livet det fortsätter ändå
en dag i sänder



anits 7 februari 2010