Tänk att natten som var, har jag sovit så gott
bara vaknat en endast gång. Det hade börjat
ljusna, kände mig pigg och ut vilad. Så såg jag
på klockan, den närmade sig fem. Jag gick upp
drack ett glas, sedan gick jag till sängs igen, och
tänk jag somnade om


Det var då drömmen, om kvinnan i den röda jackan
dök upp. Hon bara stod där på min altan. Med ett
leende på läpparna, säger hon till mig. Är det inte
dags, att ställa undan sparken, men du kanske väntar
på mera snö. Hennes mun log mot mig, men ögonen
var sorgsna, kunde ana tårar, som hon försökte blinka
bort. Jag bara stod där i dörröppningen, stirrade på
kvinnan i den röda jackan. Hennes långa mörka hår,
flätan som nådde långt ner på hennes rygg. Jag stod
där, såg på henne, det var något bekant över henne.


Inte var jag riktigt vaken heller, gnuggade mig sömnigt
i ögonen. Då ler hon igen, säger till mig, har du tänkt cykla
i vår, om inte så tar jag med mig den. Jag har varken bil
eller cykel, du har båda delarna.

När hon så tar min cykel, och tänker ge sig iväg med den.
Vaknar jag, går upp och fram till altanfönstret, för att se
om cykeln är kvar. Och visst är den det, skönt det var en
dröm.

Men ett nytt lås till cykeln, det måste jag ordna. Det jag har
nu, kan jag varken låsa eller låsa upp.





anits 19 april 2010