Det var en vacker höstdag i början på sjuttiotalet Jag var ensam hemma, solen sken, det var en varm och skön dag. Jag bryggde en termos med kaffe, gjorde en smörgås, stoppade det tillsammans med ett äpple i ryggsäcken. Så letade jag fram den största bär plockaren, tog en plasthink, satte mig på cykeln och trampade iväg.

Glad och nöjd över att kunna ta mig ut, cykla till skogen, där jag visste att det ännu fanns lingon kvar. det var ingen plats man lätt tog sig med bil, utan man fick gå ganska långt för att komma dit. Jag vet många som drog sig för att gå dit, det var jag glad för.Många var fräcka gick alldeles bredvid huset vi bodde i och plockade sina lingon.Jag minns särskilt ett par, som jag gick ut och sa till, om dom inte visste att det var tomtmark dom plockade på. Svaret jag fick var nog för mig, jag förstod att dom inte fattade vad dom gjorde. Det är ju mitt i skogen, du får komma och plocka du också. jag bara ruskade på huvudet och gick därifrån, hade det varit idag, hade jag nog släppt lös hunden, Jag minns att jag tänkte vita omogna lingon, vem vill ha det. Ända tills jag fick höra, att dom sålde lingon, la det dom plockade på balkongen i solen, och vattnade så dom inte skulle torka, Jag såg aldrig det paret igen, så dom kanske tog åt sig.

Jag cyklade genom grustaget, kom fram till den lilla vägen som gick längs ån.
Ån flöt fram så vackert, vattnet kristallklart, det gnistrade som diamanter mellan träden. jag njöt av min cykeltur, tystnaden, endast åns vatten hördes porla, där jag sakta smög fram med min cykel. Just då i den stunden fanns det ingenting som tyngde mig. Det var så underbart och skönt, att för en enda gångs skull få vara ensam och njuta av naturen

Det var då jag hörde det, ett frustande, som jag aldrig tidigare hört, när jag såg upp i krönet på backen, den som jag var på väg att cykla uppför. Så stod den där älgtjuren, sparkade i marken med klövarna. Jag vände om så fort jag bara kunde, trampade på allt vad jag orkade. Jag hörde älgens frustande komma närmare och närmare. Men vart skulle jag ta vägen? Hem var inte att tänka på, den vägen var det en stor uppförsbacke, där skulle älgen snabbt hinna i fatt mig.

Trött som jag var av att försöka cykla ifrån älgen, så styrde jag mot första bästa hus, och hoppades att någon var hemma. Väl framme slängde jag ifrån mig cykeln,dunkade så hårt jag kunde på dörren, och den öppnades. Kvinnan som öppnade dörren, undrade vad som hänt, jag var visst alldeles vit i ansiktet trots att jag cyklat så fort. Jag stammade fram, älgen är efter mig, hon såg på mig med undran i blicken. Det är sant sa jag till henne. Vi tittade båda ut genom fönstret, och där sprang den över gärdet in mot skogen, älgen som nästan skrämde livet ur mig.

Det blev inga lingon den dagen, och det dröjde länge innan jag gav mig ut på en cykeltur på den vägen. Det dröjde minst ett par år innan jag tordes uppsöka mitt lingonställe igen.




anits 16 maj 2010