När jag efter alla år var tillbaka på den plats
som var min tillflykt, mitt andningshål, min
trygghet, i en tid för mycket länge sedan


Var känslan så skön, så glad jag var efter
mitt infall, att åka dit, parkera bilen, gå efter
stigen som jag så ofta gått när jag var barn
och tonåring


Stigen var inte lika upptrampad som då, många
träd har fällts, det kan jag förstå, dom var gamla
redan då, när jag besökte platsen, som var så
viktig för mig


När stigen börjar nå sitt slut, och där i gläntan
kan jag ana vattnet, ju närmare jag kommer
sträcker ängen ut sig, och där växer blommorna
som förr en gång dom gjorde


Det är vackert, jag känner en tår på min kind,
tänk så jag har längtat hit, alla dagar när allt
känts tungt och svårt


Nu står jag här, ångesten i mitt bröst börjar ge
vika, tjärnen med det mörka vattnet, får mig att
känna ro, bryggan som en gång fanns, den ligger
ännu där vid vattnet


Men den törs jag inte gå ut på, den har börjat
försvinna, det är tidens tand som här gör sig
gällande


Den gamla stugan står kvar, en veranda har kommit
till sen jag var har sist, det är en vacker plats, en
plats att kunna känna lugnet, stillheten, där någon
en gång lagt ner sin själ, för att just få det så


Jag står länge ser ut över vattnet, plockar blommor
på ängen, blommor jag ska ta med till kyrkogården
sätta i vaser och ställa på gravarna


Det börjar dugga lite, jag börjar min vandring tillbaka
till bilen, ser mig om än en gång, det här måste var
den underbart vackraste plats, som skänker sådan
frid, glädje och lugn till mig, när allt känns så tungt
svårt och mörkt


Min plats på jorden, är gläntan i skogen, där den ligger
tjärnen med det mörka kalla trollska vattnet





anits 12 juni 2010