hon hatade dessa söndagsmorgnar
hon hade velat stanna hos sin mormor
och morfar, ha fått följa med mormor
till kyrkan, eller traskat i väg till söndagsskolan
där hon tyckte om att vara, lyssna till
fröken, sjunga och sen klistra in bilden
i sin bok, som visat att hon varit där

det hände allt oftare nu, att mamman
kommit och hämtat henne på lördagarna
sen hon slutat sitt jobb på kontoret, hon
brukade säga till mormodern, att hon och
pappan ville ha familjen samlad under helgen

flickan såg in i mormoderns ögon, försökte
beveka henne med sin blick, att försöka
övertala mamman, att hon skulle få stanna,
men det skedde aldrig, så flickan plockade
i hop sina saker, stoppade dom i väskan, och
följde snällt med mamman, hon tordes inte
annat, visste vad som skulle kunna hända
senare, när pappan fått veta att hon vägrat
komma hem

flickan var skräckslagen, mamman tyckte hon
gick för sakta, försökte mana på henne, men
då blev hennes steg ännu långsammare, när
dom väl kommit hem, visste flickan inte alls vad
hon skulle göra. hon hatade när pappan kom
emot henne och ville ha en kram, han höll så
hårt om henne, så hon trodde hon skulle gå
sönder

syskonen tittade inte ens åt henne, utan
fortsatte med det som dom höll på med. hon
kände sig inte välkommen. var det varmt ute
brukade hon gå ut på den stora balkongen
sätta sig att rita, för det tyckte hon mycket
om, annars gjorde hon ingenting, bara längtade
till mormor, där det fanns så mycket att pyssla
med, utan att någon sa att hon var i vägen
där kände hon sig trygg och älskad

när så kvällen kom, drogs soffan i stora rummet
ut, där fick hon och brodern dela säng, fick halva
soffan var, medan systern hade en alldeles egen
säng. det var värst dom åren sovrummet hyrdes
ut, till någon som skulle hjälpa mamman i hushållet,
då låg föräldrarna i soffan som stod i köket

när söndagdags morgonen kom, gick mamman
upp och började stöka i köket, medan pappan
låg kvar. när flickan och hennes syskon vaknade
gick dom ut i köket, hennes bror och syster, gick
direkt till skåpet där leksakerna fanns, men flickan
hann aldrig dit, för pappan tog tag i henne, drog
ner henne i sängen, ville hon skulle ligga på armen

hon tordes inte annat än krypa ner under täcket
bredvid pappan. hon var så skräckslagen, kunde
inte säga emot. pappan la flickan på sin arm, och
tryckte sig hårt mot henne. hon kände tårarna
komma, men försökte hålla dom tillbaka, för pappan
hade sagt att stora flickor gråter inte. hon var ju
stor, äldst av syskonen, det hade hon hört så många
gånger, så hon visste att hon måste hålla tillbaka
tårarna

hon försökte fånga mammans blick, men mamman
såg inte åt dom, som låg i soffan, när så pappan
släppte taget om henne, rusade flickan upp och in
i badrummet, och där låste hon om sig

hon satt där på golvet, skämdes kände sig ovälkommen,
längtade hem till mormor och morfar. det eviga knackande
på dörren, försökte hon inte höra, men till slut låste hon
upp dörren, och gickför att klä på sig. Ibland stängde hon
in sig så länge, att frukost det var det inte lönt att tänka på.
det var för henne att vänta på nästa måltid, men flickan
hade ofta svårt att få i sig av maten. hon mådde ofta illa,
hade ont i huvudet, men det berättade hon aldrig för sina
föräldrar

när söndags eftermiddagen kom, packade flickan sin väska
och gick med snabba steg, vägen hem till sina morföräldrar,
ofta utan att säga hej då, rädd att någon skulle komma i fatt
henne och föra henne tillbaka hem, ett hem där hon inte kände
sig hemma.

väl hemma hos sina morföräldrar, kände hon sig trygg
och lugn igen.

det var inte förrän den lilla flickan, växt upp, blivit vuxen
och fått egna barn, som hon började förstå vad hon
ut satts för som barn. det var då skammen och rädslan
kom, hon kände sig ful, smutsig och kränkt. det som hände
i en tid för mycket länge sedan, har satt djupa spår i hennes
själ. hon har mycket svårt att glömma.





anits 6 augusti 2010