Ibland när jag som vanligt som allra mest intensivt koncentrerat suttit och gjort ingenting särskilt och som av större vikt.

Har jag känt en som kittling i ena örat. Något har trillat ner uppifrån och fallit med ett visst kännbart magplask mot öronsnäckans 'golv'.

En partikel av något slag utan tvivel och i ett isande ögonblick har känslan och tanken på vad det kunnat vara, fått nerverna att som frysa till is.

När känslan släppt har jag via ett besök på toaletten kunnat konstatera att det inte varit en del av hjärnan som lossnat för att den dött och resten av hjärnan då skulle ha stött bort denna lilla döda rest, vilket troligen inte varit av vital, vad det nu heter, för mitt språkcenter.

Som tur är har det varje gång visat sig vara en smula vax som är på väg ut. Då har jag kunnat känna en himlastormande lättnad över att den där första isande känslan av skräck var så helt omotiverad.