du ger mig ångest
vill inte möta dig igen

du tar plats
mycket stor plats

din röst
den hörs över alla andras

så bra känner jag dig inte
men du ger mig obehag

dina ögon
dom är mörka och svarta

du viker undan med blicken
när vi talar med varandra

du känns inte ärlig
men jag kan inte veta

när jag inte känner dig så bra

du försöker
visa att du alltid har rätt

men nu förstår jag
det är mest för din egen skull

jag undviker dig
men det händer att vi möts

jag försöker att inte lyssna
på allt du säger

men det går inte att undvika
då låter sällan andra prata till punkt

är det någon som mår dålig
och har ont

du avbryter du
berättar om alla dina krämpor

mitt i all frustration
är jag glad

att jag upptäckt
och kommit underfund med dig

glad att jag inte berättat
för dig

hur jag har det
och känner

för jag kan inte veta
om du för det jag säger vidare

eller om det
stannar kvar hos dig





anits 13 september 2010