Min resa börjar med en sol som strålar emot mig. Jag är glad att jag tagit mig för, att ge mig ut på en utflykt, ar inte kommit långt när solen försvinner och regnet plötsligt vräker ner. Jag kör inte fort vill hinna se det son finns utmed min färdväg. Så slutar det regna, lika plötsligt som det började. Solen möter mig igen, mina medtrafikanter tycker jag kör för långsamt, svänger åt sidan så
får dom köra om mig. Jag hinner inte långt, förrän den som som haft mest bråttom har stannat. Ser att han har en karta framför, som han sitter och tittar i. Så är det att ha bråttom, då hinner man inte se alla vägskyltar, ser inte när det är dags att välja väg.

Jag åker genom vår vackra natur, ser älven när jag kommer fram till åkrar och ängar, nu döljs den inte längre av all skog, som jag nyss passerat. Det är vackert, vägen är smal, det finns inte många platser att stanna på, så jag kan ta fram kameran för att få några vackra höstbilder. Jag åker vidare till målet för min utflykt. När jag kommer fram, är det nästan tomt på parkeringen. Det står två husbilar där. jag ångrar mig nästan. men jag stannar, tar med mig kameran. Utsikten över Siljan är helt underbar. På ängen nedanför parkeringengår flera hästar, dom är så vackra.

Jag går in i hemslöjdsbutiken, ser mig omkring, det finns så mycket att se. Men jag behöver inget, priset passar inte min plånbok heller, om det varit något jag gärna velat ha. Så jag går uppför trappan för att fika. Men först går jag in i det vackra kyrkorummet, sätter mig en stund set ut över vattnet och dom blånande bergen. En oljelampa brinner på altaret, det brukar det nästan alltid göra. Det är lugnt och tyst, här känns stillheten, trots att jag kan höra att det skramlar och pratar inne i serveringen. När jag suttit en stund, reser jag mig och går för att fika. Det stod inte många bilar på parkeringen, men det sitter en hel del och fikar, många äter

Jag funderar på vad jag ska beställa, det blir en våffla, bättre än något kladdigt fikabröd, som det finns mängder av, Jag går och sätter mig, hittar ett bord, med utsikt över Siljan, hämtar en kopp kaffe. Ser på utsikten, njuter av stunden, iakttar dom sitter vid dom andra borden. Känner mig en aning ensam, dom sitter två och två, vid ett bord är dom flera, som skrattar och verkar ha mycket trevligt. Så kommer min våffla in, jag har aldrig sett en sådan stor räffla Den är frasig och mycket god, hjortron sylten är heller inte fel.

Vid ett bord höjs rösterna, det är något som irriterar kvinnan. Hon äter snabbt upp maten, lämnar bordet och rummet. Mannen sitter kvar gör sig ingen brådska Jag har ätit upp min våffla, druckit upp kaffet, reser mig för att ta på mig jackan, brickan tar jag med mig, lämnar den i stället där den ska stå. Innan jag går nedför trappan och ut till bilen, känner jag in stillheten och tystnaden i det vackra kyrkorummet, ser ut över vattnet. Själen får njuta, stilla ro och känna in all vackerhet.

Så går jag nedför trappan, går en runda i hemslöjdsbutiken, innan det är dags, att gå ut, försöka få lite vackra bilder dokumentera min utflykt, denna fredag i mitten av september månad. Det blåser en aning, när jag står och ser ut över vattnet och blånande berg, något jag älskar att göra äppelträdet bredvid, sitter det klasar av vackra röda äpplen, dom tynger grenarna, så någon har satt stöttor där det ser ut att vara allra tyngst.Jag är inte ensam med att njuta av utsikten, och att fotografera. En man står en bit bort, han har en större kamera med objektiv. Jag är nöjd med min kamera, skulle nog inte ta flera bilder om jag hade en sådan kamera, billiga är dom inte heller.

Det är dags för mig att börja ge mig av hemåt. När jag kommer till bilen, står kvinnan som hade så bråttom att äta och pratar i telefon. Dom har parkerat alldeles intill min bil. Jag hör allt hon säger, förstår att det är mannen hon pratar med. Hör hur hon säger, jag står vid bilen, var är du? Ska du handla något? Det ska du inte, kom då så vi får åka härifrån någon gång.

Jag sätter mig i bilen, börjar min färd hemåt. Glad och tacksam över att jag är ensam, och kan göra det jag vill, utan att ha någon att ta hänsyn till, och som gnäller och tjatar, allt jag gör är fel. Det är sådant jag fått nog av för länge sedan.





anits 29 september 2010