Lagom lång, ni vet,
når mina axlar
och min näsa med håret.

Sträcker sig och hamnar perfekt
med sin överläppp
på min underläpp
och håller sig svävande kvar.

Kniper armarna runt halsen
och tvingar sig kvar,
döljer gröna skogar
bakom fjäderlock
och stoppar tiden.

Hela tiden.

Klär som ingen annan i
silverscarf, utan den,
i nakenheten
när jag tänker på
dig i den.

Åtta timmar långa ögonkast
slösar min dag
igen
och jag somnar ensam igen
för tusende och första gången.