Ett mönsterbarn av odygd
som leende snett kör mot enkelriktat,
otyglad i sin vilda revolt
i önskan om att något skall hända
vi skulle kunna skapa
explosioner tillsammans
om han bara ville
uppmärksamma min existens

Men han är för upptagen
på sin kollisionskurs
rakt mot allt som anses
riktigt och rätt -
hans ovilja inför ansvar
är större än hans kärlek

Och solen färgar väggarna
i ockra
där jag ligger, osminkad och naken
och väntar på ljudet
av hans slitna gamla
dödsfälla till bil
väntar på ljudet
av rytande, spinnande motorer
likt stora kattdjur
i Afrikas djungler

Med lakanen som omsluter
min kylslagna kropp
kan jag känna mig trygg
men ensamheten bränner värre
än självföraktet

Att vänta på en demon
att avvakta morgonen
i visshet
om att trots att han behandlar mig
som vore jag inte här
så kommer jag att vänta
tills min hunger efter ömhet
driver mig i döden.