Låt mig få somna in, i den bleka skugga som en gång var du.
Jag känner dig inte längre, men vet precis hur din kärlek smakar. Hur det känns att borra nästippen mot gropen i din nacke. Hur du blottar ditt tandkött, när jag viskar med andetag mot din hals. Du ler, fastän du sover. När jag blundar kan jag fortfarande se dig. Hur du rynkar lätt på näsan, när jag karesserar fingertoppar mot din kind.

Det finns så mycket, du aldrig kommer kunna ta ifrån mig. Hur gärna du än vill.

I drömmen, räcker jag dig min hand. Men möts inte av något annat än en värkande tomhet i fingrarna. Blir klarvaken.
Kramar tag om lakanen, i hopp om att fördämningen inte brister. Jag orkar inte det. Inte nu. Blinkar hårt med dammluckorna. Sväljer. Försöker hålla dem stängda. Men ni kanaliserar bara lugnt era styrkor, fokuserar era stötar till där ni vet att muren är bräcklig. Ni känner till sprickorna i min putsade fasad. Ni har gjort inbrott där förut.

En tår viskar mot min kind.
Som för att varna, för forsen som jobbar sig fram genom djungeln av känslor. Den knäcker minnen som tändstickor. Spolar fragment i land, bildar deltan av vemod.

Låt mig få somna om. I den bleka skugga som en gång var du.
Gör mig trygg igen, med dina läkande hjärtslag mot min rygg.
Lägg pusslet, tillsammans med mig. Alla bitar finns där. Vissa något kantstötta, andra hoptejpade med saknad.

Men de finns där. Alla tusen.
De har ingen lyckats ta ifrån mig.