Rädslan

Ovetandes om hur länge
lyckan skulle hålla i sig
höll jag mig fast vid minnet
av pojkens läppar

I osäker väntan på nästa steg
brann jag i ensamhet
av rädsla
för att det kanske aldrig sker

Fri vers av Smultris
Läst 726 gånger
Publicerad 2005-12-14 00:01

Skriv ut
Spara som PDF

Bevingad fint skrivet, lättsamts språk fast med djup. lättläsd men inte tråkig för det. 2005-12-15

Mats L. Fint skrivet 2005-12-14

BeaSTHLM hörru raring, jag får nästan gåshud :) det här var oxå en av de bästa jag läst som du gjort. den här dikten är ganska varm faktiskt! den skulle kunnat gjorts kall, men jag e glad att den inte blev det :D kramar! 2005-12-14

Charly Man gör ju det. Håller sig fast vid minnet. Man hoppas. Man vill bli sedd. Man vill bli bekräftad. Jag kan förstå att du känner rädsla, men allt kommer att bli bra. Stor kram Charly 2005-12-14

jahapp Å...den här var åxå så himla rar...bara de två första raderna...hur mycket känner man inte igen sig...å de två sista...aaahhh (resten var himla bra det med...så du inte tror nåt annat) 2005-12-14

mariann "brann jag i ensamhet" talande rader. Och så denna rädsla igen...varför kommer alltid den? Jag vet vi har försökt klura ut det förut. 2005-12-14

Bodil Sandberg Ja lyckan kommer och lyckan går...man får suga i sig de fina stunderna...som vanligt har du gjort en tänkvärd och innerlig text 2005-12-14

rebecca d ja...känns äkta, naket, gillar! Så är det ju ofta: vi håller fast det som vi känner till (även om inte bra) i otryggheten iinför det okända...och att vi inte tror vi kan få det vi önska...mycket fin liten (?) fundering, egt en av livets stora frågor... 2005-12-14

sol tillit.tillit.tillit 2005-12-14