En nova plöjer nya fåror
vägrar följa lömska midas-regler,
flyter genom tid och rum till evighet
utan förevändningar och krav.

En vacker stjärna väcker ljuset
med sitt leende och lämnar sinnen
fyllda av märg och vind
i blomstrande yster brand.

En gnista fräser genom etern
med ett leende som ramm,
slår in dörrar, river murar
öppnar ögon, kapar band.

Trots allt det ljus,
det liv, pulsaren skänker,
virvlar hon evinnerligt ensam.
I brännpunkten alltid allen.

Alla stjärnor brinner ut
men det ljus de strålat
rider vidare på universums vågor
och blir en stjärnhimmel någonstans.