Ditt bröst häver sig
i lungornas kamp för att få luft,
i tunga, rosslande andetag.
Spår av smärta och morfinrus
syns i ditt vita ansikte.

Du är så tunn och mager,
bara skinn och ben,
efter veckors oförmåga
att få i dig näring.

Du är som en liten grå spillra
av den du en gång var.
Men det är ändå inte detta jag ser
när jag tittar på dig.

Jag ser min vackra, unga mamma…

"Nu är jag flyttad till Dödens Rum. Ta hand om min fågel!"

Dessa ord blev dina sista…