Jag har gjort allt för att sluta prata, men orden sipprar ur min mun ändå, likt sand. Bittert, smaklöst och kornigt. Orden är förbjudna men de låter sig inte stanna kvar där de hör hemma; i botten av min själ där dagen aldrig satt sin fot och där ljuset försvinner via kvicksand.

Otur i spel tur i kärlek vad vad de sade till mig, när jag förlorade varje spel.
Tur i kärlek otur i spel vad vad de sade till mig, när jag förlorade varje kärlek.
När är det min tur? Min tur att sluta prata, börja vinna tillbaka min förlorade ungdom jag famlade bort från. Ungdomen som skulle vara så ljuv och smaka sött, men jag har sandkorn i min mun och ingenting smakar sött för mig.

Jag saknar allt jag aldrig fick, allt som togs ifrån mig innan jag ens hann märka att jag hade det. De tog allt bitterljuvt och här står jag. Med ord som rinner i en förlorad värld med falska leenden och orden borde aldrig bli sagda men de blir sagda ändå, så de dömer mig, och stjäl min barndom ifrån mig.