Hon sprang efter den lilla smala vägen, så mycket som hennes
små ben kunde, dom ljusa lockarna fladdrade i vinden.
Hon såg sig om, det var ingen som förföljde henne,
hon kände hur hjärtat slog, rädd för att han skulle
hinna i fatt henne. Pappan han som var så arg för att hon inte
plockat bort tallriken från bordet, när hon ätit färdigt.
Flickans namn var Maria hon kände sig ensam och ledsen
tyckte inte att hon gjort något fel, trots att hon var så liten
kände hon sig inte älskad, bara i vägen.

Hon fortsatte att springa, lämnade vägen och fortsatte
in i skogen där höga tallar växte. Det hände
att hon brukade gå hit, här kände här hon sig trygg, här var
fåglarna hennes vänner ekorren som ofta satt i en av dom
små granarna uppe på kullen, hoppade inte sin väg
när hon kom. Maria kände sig som en av ekorrens vänner.

När hon kommit över kullen och var på väg nedför slänten
satte hon sig i den mjuka mossan, ville låta tårarna komma.
Men det kom inga tårar, som vanligt hörde hon pappans
röst inom sig, stora flickor gråter inte.
Så var det alltid när hon blev ledsen och läpparna började
darra då fick hon alltid höra att hon var för stor för att gråta.

Hon satt där i mossan lutade sig mot en av dom höga tallarna,
här trivdes hon, här fanns ingen som ville slå, ingen som talade
om hur dum och värdelös hon var, här i skogen var hon bland
vänner hade sett rågeten med sina kid gå och beta på ängen
bakom den lilla kullen, hon hade trots att hon var så liten hört
lommen ropa i dammen nedanför ängen.
Idag satt hon i mossan lutad mot tallen och ville komma bort
från otryggheten, att aldrig göra rätt, aldrig säga rätt saker,
men hon kände också att hon snart måste börja gå hemåt.

Hon längtade till sina morföräldrar, ville gå dit
känna sig trygg, men idag var dom inte hemma
Mormor och morfar var hos mormors syster
i hennes sommarstuga och skulle inte komma
hem förrän i morgon.

Maria reste på sig, började gå nedför kullen mot ängen,
när hon stod där på ängen liten, ensam och rädd, såg att
var på bryggan vid dammen. Hon började gå mot dammen,
och när hon kom närmare såg hon att det var en av tanterna
som bodde i det stora huset, som kallades herrgården, trots
att det inte var en herrgård, utan ett stort hus med fyra
lägenhetr.

Tanten höll på att skura mattor, det var många i den
i den lilla byn, som brukade skura sina mattor där både
vår och höst. Tanten vred på huvudet, fick syn på Maria,
hon sa hej lilla flicka är det du som är ute och smyger.
Maria som var väldigt blyg viskade hej, sen började hon
gå uppför backen på väg hem. Den grå katten kom emot
henne, det var hennes familjs katt, den var gråspräcklig
och hette Sussie. Hon böjde sig ner och klappade den.
Den var mjuk och skön och började genast kurra.
Hon var så glad för katten, nu var hon ensam
med den och det var en stor lycka för lilla Maria.

Hon var glad att ingen såg att hon klappade och gosade
med katten, hon hade ofta fått höra att katten inte var
hennes, utan hennes lilla systers, som det var så synd
om. Maria hade aldrig förstått varför det var så synd
om henne, hon som fick allt hon pekade på,
hon som alla verkade älska.

Maria hade hört en av mammans väninnor säga en gång,
när hon inte trodde någon hörde, men Maria stod bakom
dörren och hörde hennes väninna säga, tänk att du har
två flickor som är så olika, den lilla som är så söt och rar
inte ett dugg blyg, så Maria som är trulig, misstänksam
och gärna gömmer sig när vi kommer.
Det är ord som följt Maria genom hela livet, ord som hon
försökt glömma, men dom kommer tillbaka ibland.
Nu var Maria nästan hemma, hon kände sig rädd.
Vad skulle pappan göra när hon kom in?
Hon öppnade dörren försiktigt, gick hon in i tamburen,
såg på pallen där pappan brukade sitta och vänta på
henne, men nu var den tom.
Hon drog en lättnadens suck, hämtade hopprepet och
gick ut för att hoppa, det var något hon tyckte om, och
hon tyckte själv att hon var duktig.

Men det tordes hon aldrig säga, det kunde vändas emot
henne , nu kände hon sig lite bättre till mods. Pappan var
inte hemma,och var mamman var det visste hon inte,
kanske i källaren,den dörren var inte låst. Så hörde
hon sin bror och syster bakom huset, det verkade
som dom gungade. Maria fortsatte att hoppa med
sitt hopprep. Hon ville inte tänka på vad som skulle
hända när pappan kom hem.



anits 22 maj 2011