Jag äter knäckebröd. Dag som natt. Det är lite som terapi. Som om varje tanke som stör mig följer med knastret ner i magen fast där blir det oro utav det hela.
Nattens mörker är lugnande men lik förbannat kan jag inte sova. Jag måste börja sova. Jag är innerligt trött och jag vet inte vad jag ska göra åt det.
Ligger vaken i natten och hör de välkända ljud som snart ska försvinna ur mitt liv och jag känner att jag kanske borde känna någon form av sorg eller ledsamhet men jag känner inte så.
Bara en spänd förväntan och så denna förbannade stress som jagar mig dag som natt.Om doktorn mätte mitt blodtryck skulle nog blodtrycksmanschetten explodera, bli små mikroskopiska bitar som flyger runt i undersökningsrummet och jag ser läkaren ta sig för munnen och sedan får jag ett recept och så går jag hem för till Apoteket kan jag inte gå för där är väntetiderna enochenhalvtimmeomintetvåtimmarjävlaprivatisering.

Det blir ett knäckebröd till. Och en kopp te. Och så tänker jag att jag ska tända ett värmeljus för eldslågor är magiska att se på, bildar figurer och mönster och söver en nästan men jag gör det inte för jag vill sitta i mörkret och när en bil kör förbi tänker jag att de skulle bara veta att jag sitter här mitt i natten och äter knäckebröd..

En dag, viskar något litet inom mig, en dag lägger sig allt. Håll ut. Man klarar sig utan sömn ett tag och man behöver inte rasa efteråt. Man behöver inte..

Otaliga äro människans prövningar och ingen kommer väl undan dem och alla prövningar är utveckling och vem vill stagnera och det är ju precis det jag gjort. Stagnerat. Fastnat mitt i ett kliv i livet. Men nu börjar jag röra på mig. Först tänkte jag ta det sakta men livet ville annorlunda och gav mig en spark i baken, sa : Här, ta möjligheten och använd den till att ge dig luft under dina vingar.
Livet sa även: Här, ta ett knäckebröd till. Du kan behöva det.