en gång
i en tid för länge sedan
samlade jag på vykort
och
stenar

vykorten gömde jag
i en låda
den lådan
förvarade jag i ett skåp
där jag hade en hylla
som bara vara min
det skåpet
fanns hos mina morföräldrar

mormor hade gått bort
morfar skulle flytta
till ett ålderdomshem
jag hjälpte till att städa
önskade mig skåpet
där min alldeles egna hylla fanns

skåpet hade någon annan fått
min låda med vykort
den var försvunnen
när jag frågade mamma
fick jag svar
att den var ingenting att ha
så den hade följt med
allt som skulle till soptippen

jag blev ledsen
hon tyckte jag var barnslig
jag var ju vuxen
med egna barn
men jag måste säga
det gjorde ont i mig

stenarna jag samlade
var av olika arter
en del alldeles vita
och lite kantiga
en var svart och oval
kändes mjuk mot min kind

det fanns kantiga och
någon helt rund
en kändes som grus
när jag tog i den

jag hittade mina stenar
efter dom vägar och stigar
jag ofta gick eller cyklade
för att få lugn och ro

stenarna la jag sen på det
lilla fönsterbord
som fanns i mitt rum i källaren
jag brukade stå på en stol
plocka vrida och vända
på mina stenar

en dag när jag kom ifrån
mina morföräldrar
var stenarna borta
jag undrade varför
svaret jag fick
var att dom skräpade
det trodde jag inte på
för jag brukade flytta
om mina stenar
för att göra rent i fönstret

efter den händelsen slutade
jag samla stenar men stannade
ofta och tittade om det fanns
någon vacker sten efter min väg
visst gjorde det

det hände att jag tog upp någon
vred och vände, kände
men la alltid tillbaka dom
där jag fann dom

nu har jag en liten korg
med några vackra stenar
dom ligger i en korg
som står på byrån i min hall
där ligger dom bra
och jag vet att dom kommer
att finnas kvar så länge jag
finns och älskar stenar




anits 22 juni 2011