Klockan slog.

Kommer du ihåg,

  hur vi väntade på att tiden skulle gå.

Slog du dig när du föll?

När du föll mellan stolarna,

  när livet svalde dig,

  när monstret under din säng vaknade,

  när natten var varm och du så kall.

Du kallsvettig, svag,

   du har rätt till att känna, bara vara.

Men...vad du sår, skördar du.

Kom nära, så nära allt som bränns,

Det som känns så skönt, känns så rätt.

Att finna vägen, längs vägen,

   längre bort tills vi kommer tillbaka där vi började.

Mellan andetagen finns saker jag inte ser.

Mellan tystanden och kaoset lever jag.

Jag valde att blunda,

  för att se kan vara svårt.

Jag lyssnade inte,

  för att lyssna kan vara så jobbigt.

Jag kände inget,

  förrän himlen föll.

Klockan slår snart,

  fem minuter kvar.

Monstren under min säng börjar snart röra på sig

Jag tänker, det som inte syns,

  finns inte

  finns inte

  finns inte här

Självförnekelse är min drog.

Sedan slog klockan för sista gången.