Jag hade en gång en vän
som förtrollade mina fotsteg.
Fick glänsa i hennes närvaro
och många oöppnade
dörrar öppnades.
Äventyrets luft fick jag andas
jag som oftast är en hemmakatt.
Bländad av det ljus hon skapade
märkte jag inte att jag brände min själ.
En nickedocka utan egen identitet
osynlig till slut för mig själv.
I ett svart hål i magen
flög korpar ut och in.
Jag hade aldrig betytt nått
annat att vara en kuliss
medan hon spelade sin egen charad.
Ändå känner vi båda sorg
att det som var från början inte finns kvar.
När allt var roligt och glatt
och vi skrattade varandras skratt.
Nu är det länge sedan glömt
fast taggar sticker ibland.
Nu har jag vänner som jag är mig själv med
Vi lyser upp varandras hjärtan
och i våra blickar finns vänners kärlek