Där längs med stigen kommer en kvinna. Döden kallas hon, en ensam själ från en annan tidsålder.
Klädd i sorgens färg bär hon med sig en vetskap om när och om hur. Med långa naglar ristar hon in livslängder i barken allt eftersom hon rör sig framåt. De modiga korpar tystnar med ens.
Ja, med ens är skogen en annan än nyss. Grön mossas skimmer blir så färglös och den som viskat i skogen håller en hand för sina smala läppar.
Med ens väldigt stilla, aktar sig.

Hon visar ingen brådska, ty ingen hinner undan. I hennes svarta ögon avspeglas trädens grova, lövfria kronor och den död som är tänkt för just dig och dig och mig.
En hård men rättvis kvinna vandrar vägen fram. Vinden rister i skogen och i hennes svarta dräkt. Vart hon är på väg vet jag ej, kanske till dig eller dig eller mig.