I mitt liv har jag sett ut över haven.

Som ett oändligt ogreppbart blått.

Jag har alltid fasat det. I mig har det lämnat gråa återspeglingar av grumliga djup och stenbelagd botten.

Det förde mig bort, aldrig hem.

Det var inte som skogarna, dess täta omfamningar och det lena att lägga

mitt frusna i mossan.

För jag var frusen.

Havets kalla vindar kylde mig så.

Jag kan använda ett annat ord, det skulle vara rädsla.

Ett lager i mig och ett utanpå.

Och rädslan skulle också kunna vara synonymt med livet.

I mitt liv har jag sett livet

Som ett ogreppbart blått, nästan svart i kanterna.

jag har alltid fasat det.

Jag skulle kunna börjat så men vad skulle då skogarna vara?

mig själv?

Jag är inte rädd för haven längre, jag har vart i dess djup och

jag har skrapat mot botten.

Jag har drunknat men jag har även vaknat igen.

Gråtit i min egen famn så mjuk och len mot kinden.

Jag vet nu vad jag såg i haven

Jag såg er för vad skulle kunna vara mer fasansfullt att ni inte fanns.

att ni togs bort i från mig, att ni upphörde.

Jag tror haven bar er tillbaka till mig. I en stor svallande våg sköljdes ni upp

på land. Ni reste er upp och stog.

Det är också så jag vet att mitt liv fortsatte, inte bara dog.

Nu har jag skogen nära. Jag går in i den varje dag.

Som jag ser det behöver havet skogarna och skogarna havet

en sorts naturlig balans.

Jag kunde aldrig rubba det som hände och händer men jag kan

famna er dag för dag.

genom liv och mina andetag.

I mitt liv har jag sett ut över haven.

Jag gör det än.