det är inte lätt när ångesten

härjar fritt i kroppen jag blir

paralyserad vet varken ut eller

in

det är så lätt att lägga sig ner

dra täcket över huvudet och

blunda sova inte vilja vakna

mer

många gånger har jag funderat

undrat varför ångesten drabbar

mig vad har jag gjort som gör

livet så svårt

förr stängde jag in mig det enda

jag gjorde var att gå till arbetet

på möten som behövdes för att

klara den uppgiften

var sedan bara hemma läste

stickade gjorde det hushålls

arbete som behövdes

mer orkade jag inte med blev

ordentligt asocial men förstod

att det gick inte att fortsätta så

sakta gick jag dit där det fanns

något som intresserade mig så

har jag fortsatt genom åren

så som jag isolerade mig många

gånger det gjorde att ångesten blev

inte bättre snarare mycket värre

ångesten den kommer och går

kommer med all säkerhet att

finnas med mig

men när jag går på dom aktiviteter

som bjuds här känner jag mig mycket

gladare jag vet nu att det inte går att

begära att andra ska ta tag i mig så

jag kommer ut och får social kontakt

jag måste vilja själv och göra något

åt det med lite hjälp har det gått bra

men visst känner jag mig ensam ibland

ledsen blir jag när människor säger

att dom ska komma hälsa på hos mig

det har hänt så många gånger nu och

ingen kommer

det känns inte bra men duger det inte

att hälsa på hos mig så tror jag inte att

det är verkliga ärliga vänner som säger

så då sitter jag hellre ensam

jag är inte rädd för att vara ensam med

mig själv det är bättre att vara ensam än

ensam när man är flera

anits 29 november 2011