nog är det sant att jag inte kan minnas
hur man lever livet för livets skull
och visst är det sant att jag knappt vet vem jag är
för efter alla dessa år i isolation
alla hot kastade mot min familj
så har jag förändrats
jag har gått sönder
och jag tappade nog bort min egen existens på vägen

detta är saker jag har försökt förmedla
men du kanske aldrig förstod vad jag menade

jag vill mycket
men jag vill aldrig ha någon som bär mig
jag undrar dock om det verkligen är så fel
att vilja ha lite omtanke
att ha någon som bryr sig
någon som älskar
eller måste man vara på livets topp
för att vara berättigad till livets egentliga skatter?

måste jag först må som en gud
måste jag ha trasslat upp alla bekymmer
och löst alla problem innan
är det verkligen så fel
om man råkar finna kärleken först?

jag vet att jag kan vara osäkerheten själv
för när jag ser mig i spegeln så ser jag inte mig själv
jag tänker mycket på hur jag rör mig
hur jag sitter
hur mitt hjärta slår

jag har hinder att bestiga när jag träffar någon ny
för även om mitt hjärta säger att jag ska vara lugn
så säger hjärnan att någon som jag är chanslös

jag är inte perfekt
inte ens nära
men jag är inte den som söker efter någon
som kan bära mig
jag är inget barn
jag kan överleva ensam
det är snarare som så att jag varit ensam så länge
att jag blivit osäker på hur man är två

det är så mycket enklare att slappna av
när man sitter bakom en skärm
eller är i andra änden av en telefonkonversation
då har jag verkligen varit mig själv
då har inte mina hjärnspöken gjort mig osäker
men i ett möte mellan fyra ögon
så tar det längre tid innan jag når dit

så om du fick intrycket
om du tror att jag vill ha någon som kan bära mig
så får jag tyvärr säga att du har fel

men vad du än tror
så ska du veta att jag fortfarande menar
alla ord jag yttrat
men jag ber om ursäkt
för att jag inte klarade av att visa det direkt
under några timmar
mellan fyra ögon