Det händer några gånger i ens liv att man får höra saker man inte vill höra.
Man kan nästan förana vad som kommer att sägas och man gör sig beredd, sätter upp en sköld mot själen för att inte bli sårad.

Man hinner tänka mycket mellan orden som sägs. Man sträcker på sig och försöker se oberörd och stark ut. Tar ett djupt andetag men glömmer att andas ut. Nickar för att visa att man hör vad som sägs. Hummar för att visa att man förstår.

Men orden går raka spåret in i själen. Skölden faller till marken när smärtan spänner sin pilbåge och skjuter.

Det händer några gånger i ens liv och idag hände det mig. En strålande sommarkväll med ljumma syrénvindar sades orden som fick marken att gunga och hela min tavla från barndomen att krakelera.

Fokuserade blicken på fågelholken i trädet varifrån det hördes fågelungekvitter, en fågelmamma flög ut och in med mat hon hittade på marken och i träden och jag tänker att verkligheter kan se väldigt olika ut.