jag har alltid haft svårt att ta till mig

när någon säger något fint och bra

till mig

kanske beror det på att jag aldrig som

barn fick höra något positiv om det jag

gjorde

det var alltid något som var fel jag var

aldrig lika duktig som mina syskon, min

syster blev jag alltid jämförd med

hon var söt pratade med alla brydde sig

aldrig vem hon pratade med och vad hon

sa

jag var blyg tyst sa inte så mycket höll

mig helst för mig själv trivdes allra bäst

med att det så

jag hade min mormor och morfar som

stöttade mig sa att jag inte skulle bry

mig om vad andar sa dom sa jag var

bra precis som jag var

så en söndag för ett par veckor sedan

var det min tur att vara kyrkvärd i vår

kyrka

mina tankar var många om jag skulle

byta med någon när jag inte mådde

så bra

jag gjorde det aldrig bestämde mig för

att jag skulle klara av det så jag läste

på dom texter som var för den söndagen

skrev en välkomsthälsning som jag hoppades

skulle godkännas så gjorde jag mig färdig

för min uppgift i kyrkan

mina ben darrade och händerna skakade

när jag gick fram för att hälsa välkommen

till kyrkan

det gick bra jagsatte mig i bänken och

pustade ut snart var det dags igen

prästen ville att jag skulle leda förbönen

så har det varit varje gång den prästen

varit hos oss

det kändes som allt gått bra men det är

svårt för mig att veta

när alla besökare gått och det var vi kvar

som haft en uppgift i Gudstjänsten

vänder prästen sig till mig och säger

du är så trygg när då står därframme

och läser texter och förbön

det kändes inte som det var mig han

pratade med han såg nog min osäkerhet

så han säger dom orden igen och tillägger

det är fint att ha sådana medarbetare

som du

jag blev glad väldigt glad men det känns

inte som jag tagit till mig hans ord än

glad det blev jag inte van att höra sådana

positiva ord om just mig

anits 2 september 2012