Du har fortfarande inte lämnat mitt huvud i fred
Tro inte att det var lätt att älska dig, jag njöt och jag led
Jag försöker hålla mig fast vid en påhittad övertygelse om att vi gjorde rätt
Men ändå känns det inte så, ändå känns det fler på något sätt

Varför gav jag upp allt hopp om oss
Varför valde jag en stilla tjärn i stället för en fors
Hur kunde jag vara så dum jag dömde mig själv till undergång ändå
Så då hade jag kunnat klamra mig fast mot bättre vetande vid det som var vi två

Jag ångrar ingenting, och förnuftet säger alt
Men ända sen den där dagen har jag fastnat i en höst där jag fryser kallt
Och jag undrar om det är en fördel att tänka klart
Kanske man skulle ha ett starkare, dåraktigt hjärta som krossas om och om igen allt för snart

Varför gav jag upp allt hopp, varför gav jag upp oss
Varför klamrade jag inte fast mig hårdare i den storm som kom och slet loss
Varför trodde jag att livet skulle ge mig en andra chans
Varför förstod jag inte att det var något unikt, det som en gång fanns

Det finns ingen kärlek i mitt liv, inte nu och inte i överskådlig framtid vad jag kan se
Och jag trodde att det alltid var så som det var, min dumhet får mig att le
Jag finns kvar, kvar i vad ? Vad är det som finns kvar?
En zoombi som en gång var jag, ett nedbrutet hjärta som inte vill läka är allt jag har

Varför gav jag upp allt hopp om oss
Varför gav jag upp i stället för att slåss
Jag som alltid älskat att slåss lade ifrån mig alla mina vapen
Jag som själv skapat mottot i kärlek måste man slåss på liv och död och slåss naken

Du finns där hela tiden, i min längtan, i min dröm, i min hunger, då som nu
Och jag kan börja hoppas att jag börjat se någon annan, men varje gång visar det sig vara ”du”
Jag har slutat jaga bort dig från mitt hjärtas område för jag ber dig komma tillbaka på en gång
Och jag inser att min kärlek blev en plågsam njutning på gränsen till onödigt lång