De ännu blodiga knytnävarna

slog inte längre mot den tomma vitheten

De omfamnade nu två taniga ben

Två taniga ben av samma kött och blod


Den tomma vitheten var hård

Blodet från knytnävarna

Bildade nu märken från gnuggad hud mot ett kallt golv


Det enda som hördes var andetagen

Och alla ljud som bara var inbillade

Illusioner av skrik och snyftningar

De var ändå inte inbillningar

De hade ju funnits där en gång


Men inte längre

Inte sen den där gången

Nu fanns det bara andetag kvar


Andetag som ropade efter hjälp

Sen kom ångesten tillbaka

Återigen mötte de ännu blodiga knytnävarna

Den tomma vitheten som egentligen

Var en vägg mellan ensamhet och frihet