När man inte längre orkar flyga måste man landa, inga ord, ingen energi som sprutar
Man ligger platt, man ligger stilla, man är inte ens ett skepp som fått slagsida och lutar
Även om man kan så orkar man inte flyga, det finns inte ork
För solen i oktober är meningslös utan vinden för de kläder som hängts ut på tork

Ingen ringer, man är helt ensam och plötsligt känns det okej för man är sjuk
Och man har inte lämnat sängen på riktigt för täcket är varmt och kudden är mjuk
Jag längtar ord, jag längtar vatten, bara jag får ur mig all skit på ett eller annat sätt
Och jag har aldrig abonnerat på sanningar, jag har bara beskrivit vad jag upplevt att jag sett

Så man har prövat det mesta, och uttalat sitt egna mantar med övertygelse
Det är den andra dagen för vilken gång i ordningen saknar betydelse
Man har slutat räkna hur många gånger man försökt
Precis som man har slutat räkna hur många cigaretter har en storrökare rökt

Man rör sig vid fönstren som en skugga så att världen ska se att det rör sig
Men jag vet inte, jag tycker att det är vad jag fixar, jag hoppas det inte krävs mer av mig
Jag längtar ord så jag kan leka, jag längtar vatten så jag får ur mig all skit på ett eller anat sätt
Jag skriver ner det lilla jag kan formulera i ord för stunden, jag har aldrig sagt att jag har rätt

Det är inget drama, det finns inget stort, det finns inget alls som jag ser det
Man reser sig upp, man faller ihop, trött, vilar och se försöker man igen, stup i ett
De sista veckorna ångrar man inte, man vill bara ha dem vilandes i det som inte längre är nu
Den andra dagen är en vanlig dag, det är inga illusioner som fallit mitt i tu

Mina dygn har två nätter och jag lever i en egen tidszon det är inte första gången
På något skruvat sätt känner jag mig fri, det känns inte som om demonen håller mig fången
Jag längtar ord och vatten så jag får ur mig all jävla skit på något sätt
Ironiskt nog mår jag betydligt bättre , jag mår bättre i dag på något konstigt sätt

Så har man rökt en massa cigarretter, man har druckit kannor med kaffe för att kunna stå
Någonstans inser man att den där skiten man slukar får adrenalinet att pumpa på
Det tar på kraften så man kan till och med förlåta sig själv, man vill bara att det ska få ett slut
Det är inte helvetet, det är tröttheten, och kan man vila lite kanske man tillslut orkar ta sig ut