Mitt sinn är av förädisk karaktär,
för när jag känner dagen har nått sin kvot,
lyser den med tankar jag i mitt hjärta bär,
sådant som får min själ att täckas av sot.

Jag söker i den värld jag försöker fly,
med ensamheten min svurna fiende, som fyller hjärtat med bly.
Så svårt det är att se, vad världen har att ge,
så svårt det är att höra, mindre veta vad man ska göra,
när mina sinnen är frånkopplade min kropp,
när ensamheten har förmörkrat all tro och hopp.

Påstå att jag lever, är en fråga om definition,
för visst andas jag och vandrar, är i ständig motion.
Som de odöda törstar efter kött,
min lidelse är synligen oändligt, alltid är det pånytt fött.

Så käre Cupid finn mitt hjärta,
döda mig med kärlekens pilar, förgör min smärta.
Om ensamheten syns i form av mörker,
då är jag ett svart hål, med ett enda mål,
så mätta min hunger, mätta min själ,
det vore hemskt att sluta såhär.

Jag har gjort allt i min makt,
försökt anpassa mig till andras takt,
men så många förluster är svåra att ta,
så nu jag undrar, är denna värld någonting att ha,
peka ut, påvisa och poängtera, vad med den som är så bra?