Man är bara ett litet led,
kvisten av en förgrening -
av det stora släkternas träd,
en avkomma, en telning.

Har ej fått barn, för egen del.
Blev plundrad på ett foster!
Man får vara snäll och nöja sej med
att vara faster och moster!

Min tanke vänds tillbaka mot
fäderna, det förflutna.
Därnere vid släktträdets rot,
I jorden inneslutna.

Men det enda jag kan se
är en snabbt flyende dag.
Från min plats i Skapelsens träd
är utsikten rätt vag.

Det slår mej : Vad lite man VET
om sin släkts historia.
-Vad kan väl finnas nergrävt
för en promemoria?

Kanske rakt nedstigande led
till mina syskonbarn sen
vill veta mer om nämnda träd.
-Läs min dagbok, lilla vän!

I den står det skrivet en del
om min tid, - som jag ser den.
Det är mycket som står på spel, --
-- kanhända går jag igen!